Så olika men så lika

Då och då dyker det upp saker i tevärlden som bara gör mig förvirrad, att man ofta stöter på två teer av samma sort (exempli gratia Longjing) som smakar helt olika, är inte en av dem, men däremot när man stöter på två helt olika teer som smakar väldigt nära varandra.

Maojian är ett bakat te från Zhejian, medan En Shi Fu Xi är ett ångat från Hubei; men skulle jag få de blint skulle jag förmodligen inte kunna skilja på vilken som är vilken. Båda har en säregen (ursäkta motsägelse) grön fet smak, generös djup arom och gräsiga, örtiga toner kantade av givmild umami.

Utseendemässigt är de lika, de båda är småbladiga (Fu Xi lite större), har nästan samma färg, och Fu Xi är förmodligen (läs: jag tror) precis som Maojian plockat före Qingming. Hursomhelst, efter att ha druckit en påse av varje känner jag ett behov att pränta ner hur de ändå ter sig olika i min gom:

	MAOJIAN	EN SHI FU XI
DOFT	mot torkad dill	mot soltorkad tomat
AROM	mer floral	köttigare
MUN	grynigare	fetare
SMAK	gräsigare	mer umami
KÄNSLA	ung vårdag	regnig sommardag

.

Perfekt timing

Till skillnad från senast!

Och jag skäms inte för att jag gillar Shou!

I did it my way

Som livsnjutare och teintresserad kan man väl knappast undgå att dricka te från Yunnan om och om igen. Yunnan Gold är lika gott som det smakar, men kan i min gom bli snäppet bättre om man brygger med en twist. Jag brygger engelsk stil, och efter att jag dränerat teet brukar jag hälla på ett par, tre cL vatten och dränera om det. Teet blir komplexare, fylligare och mer aromatiskt.

Kontroversiellt klimax

Jag har alltid haft den bestämda uppfattningen att svarta teer behöver en hög temperatur för att kunna släppa ifrån sig sina stora aromatiska och smakrika antioxidanter. Så jag blev mycket fundersam när jag kom hem och plockade upp den högre kvaliteten av Golden Monkey, vid namn Zhenghe Gongfu Teji, och såg den rådgivna bryggtemperaturen 75-80C.

Då jag inte kunde låta bli testade jag den i flera olika temperaturer, högt i början och sedan lägre; när jag nådde 80C blev jag nöjd. Men att vara bara nöjd med ett te av denna kvalitet kändes som ett antiklimax, så till slut vågade jag mig på den vågade temperaturen 75C... och sitter nu med ett litet fånigt leende på läpparna.

Den udda bryggningen 3g i en 2dL-kanna, 75 C, 4min, ger en fyllig och mjuk mun, med en fördelaktig avsaknad av tyngd, bitterhet och botten. Den doftar mäsk - den smakar mäsk, men även söt kakao, malt och en antydan till honung.

Små blad, stor smak!

Maojian går knappt att jämföra med något annat kinesiskt te, speciellt inte denna småbladiga preQingming-variant man kan hitta i närheten av Odenplan, (nej... den odlas inte på baksidan av stadsbiblioteket). Stor, fet, generös och grön munkänsla med umamiliknande kvaliteter, och karaktäristiska inslag av soltorkade tomater i örtkryddad olja. Alla bryggningssätt är tillåtna!

Dance Monkey! Dance!!

Kan någon snälla förklara för mig varför ett te alltid smakar som bäst när man tar det absolut sista ur påsen. Med de sista tre grammen fick jag efter många tidigare frustrerande och fruktlösa försök till det; med en fullt europeisk bryggstil.

Golden Monkey är fylligt, knäckigt, bergamottigt och...

...slut.

Snurriga tankar om Longjing och mångfald

Att alla teer måste bedömas inom sin egen genre är en självklarhet, och inom var genre möter vi givetvis ett spektrum av kvalitet. Men utöver det, finns i var genre oväntat utrymme för mångfald. Jag såg ett (för mig) intressant föredrag som handlade om smak och kultur, och har sedan dess funderat mycket på vilka roller alla olika teer inom en genre har. För att vara lite mer tydlig, vill jag kort recensera fyra olika Longjing jag druckit av på senaste tiden. Trots att jag känner dessa teer väl, provade jag dem ändå blint, och nedan är vad jag kladdade ner på papper:

A: Komplex mun med mycket katechin och stor floral doft
B: Frisk generös mun med toner av kiwi och nyklippt gräs
C: Lätt rostad och harmoniskt söt mun med toner av färska örter
D: Stor marmeladig och rostad mun med toner av clementin

Det intressanta att se är att olika tehandlare verkar sätta olika värderingar av hur en Longjing ska vara, och på så sätt skapar de tillsammans ett spektrum av genren. Det tycks inte finnas någon strävan att det ska vara på ett visst sätt, att det inte finns en typ av Longjing som är bäst, utan flera. En är från Shifeng, en annan är istället inte ens från Li Hu, en är traditional och de andra 43or, en är mer rostad, en annan mindre, etcetera etcetera. Så frågan är, kan vi ens döma teer inom samma genre, eller bör vi bara fråga oss vad som gör just det teet speciellt, och vad vi gillar med det.