lördag 30 januari 2010

Ugli Tangelomarmelad

Afternoon Tea - del 1: Marmelad kommer i många olika former och färger, och man kan variera den till oändlighet. Nyckeln till att göra en perfekt marmelad är att göra den just precis så att den passar en själv som bäst. Man favorit är apelsinmarmelad som görs på bara en typ av apelsin, den blir på så sätt mer stilren, och jag har tidigare gjort den på Moro - min favoritapelsin.

Jag har dock saknat den smakeffekt man kan få genom att blanda i till exempel grapefrukt i marmeladen, men kom för en tid sedan på hur jag både kan äta kakan, och ha den kvar. Från Jamaica finns en tangelo som har egenskap av både apelsin och grapefrukt (vad jag förstår är det en korsning mellan apelsin, grapefrukt och tangerin).

Den heter Ugli och har ett tjockt skal som är rikt på olja (det är just en av anledningarna att jag ville göra marmelad av den), samt ett saftigt, kraftigt och smakrikt fruktkött. Skinnet på klyftorna är däremot ganska segt, och jag brukar ta bort det när jag äter den. Här följer min idé om hur man gör en perfekt marmelad.



















Försök hitta så fina Ugli som möjligt, men det kan vara lite svårt och man får inte bli för kräsen. Ett par räcker, de är ganska stora.



















Skär skalet för att få med så mycket olja som möjligt, cirka två millimeter ner.



















En ljuvlig syn.


Resterande vita delen av skalet är jag inte så intresserad av och...



















...skär bort det. Här gäller det nu att skära ut klyftorna så att man slipper skinnet.



















Man får ut en hel del juice samtidigt, och det är viktigt att få med den.



















Finhacka skalen och blanda i klyftor och saft. Ha i 100mL vatten och koka upp, låt puttra utan lock i cirka 90 minuter. Låt stå i kylskåp över natten.



















Mixa alltihop kallt, då frigörs oljorna, bitarna blir mindre och framförallt mjukare. Jag är försiktig med att inte göra det för mycket, då jag föredrar en mer heterogen marmelad.



















Blanda i cirka 2dL ekologiskt socker och koka upp, låt puttra i cirka 60 minuter eller tills önskvärd konsistens uppnås. Vid högre temperaturer får man fram en karamelliserad ton, jag brukar dock aldrig gå över 105 grader C.

onsdag 13 januari 2010

Så olika men så lika



Då och då dyker det upp saker i tevärlden som bara gör mig förvirrad, att man ofta stöter på två teer av samma sort (exempli gratia Longjing) som smakar helt olika, är inte en av dem, men däremot när man stöter på två helt olika teer som smakar väldigt nära varandra.

Maojian är ett bakat te från Zhejian, medan En Shi Fu Xi är ett ångat från Hubei; men skulle jag få de blint skulle jag förmodligen inte kunna skilja på vilken som är vilken. Båda har en säregen (ursäkta motsägelse) grön fet smak, generös djup arom och gräsiga, örtiga toner kantade av givmild umami.

Utseendemässigt är de lika, de båda är småbladiga (Fu Xi lite större), har nästan samma färg, och Fu Xi är förmodligen (läs: jag tror) precis som Maojian plockat före Qingming. Hursomhelst, efter att ha druckit en påse av varje känner jag ett behov att pränta ner hur de ändå ter sig olika i min gom:



MAOJIANEN SHI FU XI



DOFTmot torkad dillmot soltorkad tomat
AROMmer floral köttigare
MUNgrynigarefetare
SMAKgräsigaremer umami
KÄNSLAung vårdagregnig sommardag



.

lördag 12 december 2009

Perfekt timing



















Till skillnad från senast!

Och jag skäms inte för att jag gillar Shou!

lördag 21 november 2009

I did it my way



















Som livsnjutare och teintresserad kan man väl knappast undgå att dricka te från Yunnan om och om igen. Yunnan Gold är lika gott som det smakar, men kan i min gom bli snäppet bättre om man brygger med en twist. Jag brygger engelsk stil, och efter att jag dränerat teet brukar jag hälla på ett par, tre cL vatten och dränera om det. Teet blir komplexare, fylligare och mer aromatiskt.

torsdag 19 november 2009

Kontroversiellt klimax



















Jag har alltid haft den bestämda uppfattningen att svarta teer behöver en hög temperatur för att kunna släppa ifrån sig sina stora aromatiska och smakrika antioxidanter. Så jag blev mycket fundersam när jag kom hem och plockade upp den högre kvaliteten av Golden Monkey, vid namn Zhenghe Gongfu Teji, och såg den rådgivna bryggtemperaturen 75-80C.

Då jag inte kunde låta bli testade jag den i flera olika temperaturer, högt i början och sedan lägre; när jag nådde 80C blev jag nöjd. Men att vara bara nöjd med ett te av denna kvalitet kändes som ett antiklimax, så till slut vågade jag mig på den vågade temperaturen 75C... och sitter nu med ett litet fånigt leende på läpparna.

Den udda bryggningen 3g i en 2dL-kanna, 75 C, 4min, ger en fyllig och mjuk mun, med en fördelaktig avsaknad av tyngd, bitterhet och botten. Den doftar mäsk - den smakar mäsk, men även söt kakao, malt och en antydan till honung.

söndag 15 november 2009

Små blad, stor smak!



















Maojian går knappt att jämföra med något annat kinesiskt te, speciellt inte denna småbladiga preQingming-variant man kan hitta i närheten av Odenplan, (nej... den odlas inte på baksidan av stadsbiblioteket). Stor, fet, generös och grön munkänsla med umamiliknande kvaliteter, och karaktäristiska inslag av soltorkade tomater i örtkryddad olja. Alla bryggningssätt är tillåtna!

söndag 8 november 2009

Dance Monkey! Dance!!


















Kan någon snälla förklara för mig varför ett te alltid smakar som bäst när man tar det absolut sista ur påsen. Med de sista tre grammen fick jag efter många tidigare frustrerande och fruktlösa försök till det; med en fullt europeisk bryggstil.

Golden Monkey är fylligt, knäckigt, bergamottigt och...

...slut.